Mitt i Paris ett stenkast från Champs Élysées ligger inte bara Berlutis stora flaggskeppsbutik, utan här hittar man också deras stora verkstad för bespokeverksamheten. En stor, finslipad verksamhet där skor av absolut världsklass tillverkas. Shoegazing gjorde ett besök.

 

Champs Élysées är Paris stora paradgata, och en av gatorna som korsar den är Rue Marbeuf. På hörnet bredvid Cifonelli ligger Berlutis flagship store, ett tvåvåningskomplex där man förutom företagets skor hittar deras kläder och accessoarer, både konfektion och bespoke. Lyx och fransk flärd en masse. På andra sidan gatan en våning upp huserar bespokeverksamheten. Förutom ett mindre showroom där man tar emot alla stammiskunder som ringer på direkt här utan att gå in i butiken, så rymmer våningen ett tiotal olika rum där samtliga delar i produktionen för deras bespokeskor görs. Här skiljer sig de stora franska bespokeskotillverkarna markant mot deras brittiska motsvarigheter. Nästan allt görs in-house, av egna anställda, istället för att den främsta delen av produktionen görs av frilansare. Den stora fördelen är kontroll, och det är knappast en slump att den höga lägstanivån på sin bespoke är något som exempelvis Berluti och John Lobb Paris är kända för.

En av hyllorna i det angenäma showroomet.

Skor redo att levereras.

Lästförvaring.

Jag börjar besöket i ett välfyllt showroom. Här finns bokstavligen talat skor i alla dess former, och färger. Allt från helt vansinniga kreationer som ingen nykter människa borde placera på foten, till stilrena minimalistiska kostymskor av finaste märke. Höga boots och vandringskängor, sneakers och sandaler. Ett virrvarr av kreativitet och hantverk.
På ett inramat fotografi syns ikonen Olga Berluti, eller Olga Squeri som var hennes födelsenamn. Hon var den fjärde generationen Berluti i företaget sedan dess resa inleddes av Alessandro Berluti, uppvuxen i italienska skoregionen Marche, men som flyttade till Paris och jobbade med skotillverkning. Det var hans son Torello Berluti som grundade själva märket Berluti 1928. Då var det bara bespoke, Talbinio Berluti, generation tre, inledde en RTW-satsning.

Sedan var det då Olga Berluti som på allvar gjorde Berluti till vad det är idag, med all den flärd och konstnärlighet som märket förknippas med. Bland allt hon gjorde kan nämnas introduktionen av crustlädret Venezia som man målade patina på, och loafersmodellen Andy som hon utvecklade ihop med Andy Warhol.
Olga Berluti kom till företaget 1959, tog över rodret vid slutet av 60-talet, och inte förrän 2011 pensionerade hon sig. Däremellan hade ett av världens största lyxkonglomerat, LVMH, köpt upp företaget 1993, och sedan de inkorporerade Paris-skrädderiet Arny’s 2012 har Berluti varit ett ganska traditionellt lyxmodemärke, med allt vad det innebär, även om man hela tiden behållt och fortsatt satsa på grunden – bespokeskorna. VD för Berluti är sedan 2012 Antoine Arnault, son till Bernard Aurnalt som är ordförande och VD för LVMH, och nuvarande Creative Director är Kris Van Assche.

Lila loafers.

Mycket läcker croc-modell.

Sulan med dekorativ klackundersida.

Jean Michel Casalonga, workshop manager.

Min ciceron under besöket (som var för drygt ett år sedan) är Jean Michel Casalonga, workshop manager, som för dagen bär ett par skarpt mejslade, hikinginspirerade ghillies på tjock gummisula i en ljusbrun patina – väldigt Berluti. En doldis för folk i allmänhet, men ett mycket erkänt namn bland insatta i bespokeskobranschen. Han började hos Berluti för 17 år sedan, som lästmakarlärling, samtidigt som han studerade fysik på universitetet.
– Jag tjatade mig in, kan man säga. Efter 20:e samtalet gav de med sig, och då hade jag ändå en sorts stipendium som gjorde att jag kunde jobba en tid gratis hos dem, säger Jean Michel.
Det var lästmakeriet som lockade mest, själva hjärtat till en sko.
– Att göra vackra skor är inte så svårt, inte heller att göra bekväma. Men att göra vackra och bekväma skor är en ordentlig utmaning.
Numera leder han arbetet i Paris-workshopen, även om han fortfarande också arbetar som lästmakare, går en hel del tid åt att hålla ihop bitarna i verkstaden.

Jean Michels skor för dagen.

En köttig råläst innan anpassning efter kundens fötter inleds.

Exempel på hur måttagningssammanställningen kan se ut.

Tre olika tåformer.

Provskor.

Berluti har två verkstäder för sin bespoke, dels huvudverkstaden här i Paris, där man vid mitt besök hade tolv anställda, dels berömda bespokeskomakaren Anthony Delos och hans verkstad med personal nere i Main et Loire ut mot kusten ner mot Nantes, där de är åtta stycken. Då vill man ändå utöka personalstyrkan, men det är svårt att hitta folk. För produktionen ökar hela tiden, sedan 2010 har den mer än fördubblats, vilket så klart har att göra med Berlutis expansion över världen. 2002 hade man sju egna butiker – i dag har man över 50 stycken. För företagets lästmakare som besöker i princip alla dessa butiker för att möta kunderna, innebär det här enormt mycket resande.
– Förut när jag bara var lästmakare hade jag minst hundra resdagar om året, det var klart slitsamt, säger Jean-Michel Casalonga.
Nu när han är workshop manager är det lite lugnare, cirka 40 resdagar om året. Han ansvarar för Paris och USA. Anthony Delos har hand om Japan och Stillahavsregionen, Patrice Rock har Kina, och så  Virgile Mouturat som ansvarar för Europa och Mellanösten. Utöver de fyra lästmakarna och en lästmakarlärling, så har man sex stycken mönstermakare och nåtlare, som också skär ut ovanlädren, så de gör hela processen var för sig, plus en lärling där. Sedan har man sex bottnare och en lärling på den sidan, och slutligen en som målar patina.
– Vi hoppas vi ska vara några till inom kort, åtminstone 23-24 stycken. Det vore lagom sett till arbetsbördan vi har för tillfället, säger Jean Michel.

Arbete med mönster.

Skär ut mönster för ovanlädret.

Skärfling.

En riktigt läcker nåtling, där dekorativ söm görs i de små broguehålen. Simpelt och briljant.

Så här ser det ut från insidan.

När vi vandrar runt mellan workshopens olika rum, där det står skor i olika stadier av färdigställande precis överallt, slås jag av den ändå behagliga och lugna atmosfär här är. Det är koncentrerat arbete, lite lätt småprat mellan några som har arbetsbänkarna bredvid varandra, men ingen uppjagad, stressad känsla överhuvudtaget. Dels har det så klart att göra med att det är ett arbete som är relativt meditativt i sin natur med många långsamma processer. Sedan är det också väldigt förmånligt att arbeta som bespokeskomakare på det här sättet i Frankrike, på så sätt att man har fasta anställningar och bara arbetar sina 35 timmar (något exempelvis vissa japaner kan klämma på tre dagar).
Det här är en av anledningarna till att franska bespokeskor alltid är i topp när det gäller pris. Bespoke från Berluti kostar cirka 62 000 kronor (€5,800) för första paret, 51 000 SEK (€4,800) för nästkommande par. Det kostar att ligga på topp, helt enkelt.

Bottning.

Innan slitsulan ska på.

Dags trycka dit.

Sko som ska få insats i gummi.

Färdigbyggda, väntar på finish.

Patina-arbete.

Chelseas ovanpå sin läckra skolåda.

Godbit.

Fittingsko.

En i mina ögon riktigt trevlig sneakervariant, under produktion.

En annan sneakerinspirerad sko.

Cool miniatyrsko.

Undersidan på denna.

Munksko med tyngre look.

Cleant och prydligt.

Knähöga kängor.

Många små hål.

Annorlunda modell.

Klassisk quarter brogue.

Annorlunda tåform.

Patina loafer.

Dekorationer Berluti-style.