Alla traditionellt konstruerade skor har klackar, även om de på herrskor numera är relativt låga. Så har det dock inte alltid varit, utan när klackar introducerades på skor var det enbart för män och högklackat har varit sett som det mest manliga du kan bära. Här en tour genom klackarnas historia.

 

Det känns som att jag börjar alla sådana här historieinlägg med att konstatera att anledningen till att ämnet i fråga tillkommit från början var av praktiska anledningar. Så även med klackar. Exakt hur och när klackar uppfanns vet man inte, det finns mongoliska avbildningar från 800-talet som visar ryttare med vad som ser ut som skor med klack, men man vet att perserna under första halvan av förra årtusendet började använda klackar på skorna, för att deras ridande krigare skulle kunna sitta fast bra i stigbyglarna när de ståendes på hästryggen avfyrade pilbåge. Klackarna var relativt höga för att ge bra grepp i stigbygeln, och skorna var inte avsedda att gå i.

Persisk sko från 1600-talet, som användes av kavalleriets ryttare. De är gjorda i shagreen, en sorts hästläder som färgats med krossade senapsfrön.

Abbas den store härskade över Persien kring sekelskiftet 1600, och basade över världens då största kavalleri. Han skickade diplomatiska sändebud till Europa, och en våg av intresse för alla möjliga persiska ting spreds här. Bland annat anammade europeiska aristokrater de höga klackarna som persernas hästburna militär bar, man tyckte de gav ett virilt, maskulint uttryck.

När män i de lägre klasserna tog efter och började använda klackar, svarade aristokraterna med att öka höjden på klackarna till extrema nivåer. Det var så klart värdelöst att ha högklackade skor på de dåliga kullerstensgatorna och grusvägarna i 1600-talets Europa, men det var liksom poängen, att bära opraktiska plagg och skodon visade på status, du hade andra som gjorde saker åt dig.

Högklackat från 1600-talet, sko som tillhörde en pojke från en högre klass.

Som sagt så var det bara herrskor som hade klackar först, men när kvinnor under 1600-talet ville ta efter mer maskulina drag började man också bära klackar. Fram mot 1700-talet började det då diversifieras igen mellan könen, där män fick robustare mer fyrkantiga klackar och kvinnor nätta, kurviga.

Här från tidigt 1700-tal där herrskornas klackar blivit rejälare, för att distingera dem mot kvinnors nättare klackar.

Så kom upplysningen, och nu svängde modet där rika män som tidigare klädde sig så extravagant som möjligt nu började använda mer praktiska plagg, som att brittiska godsherrar började klä sig i monokroma, dämpade färger. Nu började sakta höga klackar att ses som feminina och lite löjliga, och vid mitten av 1700 bar män det inte alls. När franska revolutionen satte in hade kvinnor följt efter, högklackat var helt ute. Klackar bar man dock fortsatt, det var trots allt både bekvämt och praktiskt, men inga höga.

Under början av 1800-talet var det låga klackar som gällde, både för män och kvinnor. Här ett par skor som tillhörde en påve, så fortfarande rätt färgglatt, vilket annars var ovanligare för män. Alla bilder ovan: Bata Shoe Museum

Mot slutet av 1800-talet blev högklackat återigen populärt bland kvinnor, och det har sedan dess kommit och gått lite i dammodet. På herrsidan har de höga klackarna dock inte gjort comeback än, åtminstone inte på bredare front, även om vi haft cowboy boots (så klart av samma praktiska anledning som perserna först introducerade klacken för) och dandys. Kanske kommer det dock, den som lever får se.

Att ha en låg klack är dock mer eller mindre standard, då det bidrar till en bättre hållning och bekvämare gång. Det är också praktiskt då man enkelt kan byta den del av skorna som man oftast snabbast sliter ut. Vi går mer eller mindre ständigt på hårda underlag i dagens samhällen, och då är bekväma bra skor viktiga, där är klacken ett givet inslag. Även på exempelvis löparskor och de bättre typerna av sneakers är fotens häl placerad högre än trampdynan, av just den anledningen.

Standard klackhöjd på dagens klassiska herrskor.