De stora lyxmodehusen får ofta en hel del skit från oss som sysslar med ”menswear” och klassiska skor. Ibland med all rätt, men de gör också en hel del gott. Faktum är att som läget ser ut idag hade vi sannolikt haft betydligt färre riktigt bra skor här i världen utan dem.

 

Man kan naturligtvis argumentera för att allt var bättre förr, kring sekelskiftet 1900 eller så, när kvaliteten på både material och hantverk var skyhög och ”alla” gick runt i det vi idag betecknar som klassiska kvalitetsskor. Du kunde köpa dem från allt från en av alla lokala skomakare som tillverkade själv, eller från någon större fabrikant, inhemsk eller internationell. Men det har hänt mycket i världen sedan dess, och det hade varit naivt att tro att en majoritet av befolkningen idag hade kunnat eller velat lägga pengarna på helt handgjorda eller ”ens” Goodyear-randsydda skor.

Idag ägs flera märken som tillverkar randsydda skor av lyxmodehusen. Vi har exempelvis Hermès som äger John Lobb Paris, LVMH (Moët Hennessy Louis Vuitton) äger Berluti och RM Williams (och faktiskt också 20% av Hermès, så delägare även i JLP), och Church’s ägs av Prada. Visst, det har inte i alla lägen varit oproblematiskt, jag har själv skällt på exempelvis hur Prada bara valt utveckla en modeskosida av Church’s  och låtit tillverkningen av klassiska randsydda stå helt still. Men överlag har dessa ägare gett en stabilitet och sett till att utveckla företagens kärnverksamhet, även om man också gjort mycket annat av märkena.

Finn tre kvalitetsskomärken, i den här kartan som visar vilken enorm spelare LVMH. Bild: Seeking Alpha

Ta Berluti som exempel, även om det blivit mer av ett heltäckande lyxmodemärke där Antoine Arnault, son till LVMH VD:n Bernard Arnault, fått ha lekstuga, så har man fortsatt satsa på bespokeverksamheten med stor workshop i Paris med 15-talet anställda plus numera även en andra workshop med flera anställda ute hos Anthony Delos. Utöver det investerade man i en ny toppmodern fabrik i Italien för att tillverka sin RTW. Lite liknande är det med John Lobb Paris, de har 15 anställda i sin workshop i Paris, och fabriken i Northampton som gör JLP RTW hade inte existerat utan Hermès (indirekt är också JLP viktigt för ”originalverksamheten”, den fristående John Lobb Bootmaker i London som bara gör bespoke, då royalty-utbetalningar från Hermès är en viktig inkomst för Lobb-familjen). Värt nämna också är att de här franska in-house-bespokeskomakarna både tjänar relativt bra och har vanliga hederliga arbetstider.

När gäller bespokedelen kan man dra paralleller till hur modehusen ser på Haute couture, det är ingenting som man tjänar pengar på nuförtiden, men de är oerhört viktiga för företagens självbild och image (inte minst när det gäller franska husen), så man väljer gärna att satsa på dem och nöjer sig med att de inte blöder pengar, i ett större perspektiv ses de ändå som lönsamma.

Prada samarbetar nära garverikoncernen Santa Croce, som tillsammans äger mängder av garverier, främst i Italien. Den här bilden är från franska garveriet Mégisserie Hervy i Limoges, som man köpte och nystartade ihop. Det hade inte existerat idag utan Prada. Bild: Prada Group

Utöver ägandet av själva skoföretagen så har också lyxmodehusen varit expansiva när det gäller garverinäringen, och en stor del av de bästa garverierna i världen ägs idag av modejättarna. Det har funnits vissa problem med detta, men i många fall har det gett en stabilitet och säkerhet inför framtiden. Nog är det så att ägarföretagen tar en hel del av det bästa lädret (inte minst till exempelvis väskor och annat, som man fortfarande tjänar betydligt mer pengar på än skorna), men många av dessa garverier hade kanske inte existerat utan dessa ägare, och då hade bristen på högkvalitativt läder varit ännu större än det är idag.

Det finns alltså tydliga fördelar, åtminstone i vissa aspekter, när det gäller modehusens intåg som ägare av tillverkare av klassiska skor. Jämfört med de familjeägda bolagen ser man generellt en ökad stabilitet och möjlighet att bredda både kundbas och produktionsnivå, utan att nödvändigtvis tumma på kvalitet (som exempel, den generella kvalitetsnivån på bespokeskorna som görs hos ex John Lobb Paris och Berluti anses vara betydligt jämnare, framför allt när gäller lägsta nivån, än från många av bespokefirmorna i London). Jämför man med de riskkapitalbolagägda företagen ser man också en tydligare långsiktighet och mindre fokus på kapa kostnader, man kan ta amerikanska Allen Edmonds som exempel som bollats mellan olika riskkapitalbolag de senaste decennierna, vilket inneburit att olika inriktningar och och en del upp och ner för verksamheten.

Modehusen är inga hjältar som räddar världen, de är in it for the money, så klart. Men det betyder inte att de inte kan göra en hel del gott för en bransch som tillverkare av randsydda skor.