Att olika bruna nyanser är väldigt vanligt när det handlar om läderskor, och läderprodukter överlag för den delen, handlar om rena praktikaliteter historiskt. Den här artikeln förklarar det hela närmre.

 

Tan, mörkbrunt, chestnut, nougatbrunt, tobacco, mahogany, rödbrunt, espresso, och så vidare. Förutom svart är olika bruna nyanser överlägset vanligast när det handlar om klassiska skor i läder, och som sagt gäller samma sak för läderprodukter överlag. Idag handlar det om att det är någonting som vi är vana vid, någonting som känns naturligt för oss, vi upplever att det ser bra ut. Anledningen till detta är att bruna nyanser under årtusenden vanligt den vanligaste färgen på läder, och anledningen till att det är så är att det rätt och slätt varit enklast att producera brunt läder. Det är helt enkelt naturligt.

Garva läder har människor gjort sedan tidig stenålder, ungefär 8000 år f. Kr. Sannolikt av en slump upptäcktes det att det finns tanniner, garvämnen, i trädmaterial som bark och löv. Historikerna tror att de obehandlade djurhudar som man använde som beklädnad på den tiden lades i pölar med vatten för att mjukas upp, och så fanns det växtdelar som bark och löv i pölarna som gjorde att hudarna blev mer beständiga, och när folket la ihop ett och ett hade man upptäckt garvning av läder. En metod som sedan dess utvecklats i många olika steg, men som endast gjordes med naturliga ämnen ända fram till mitten av 1800-talet när den engelske kemisten William Henry Perkin uppfann den första syntetiska metoden att färga läder och tyg, kallat anilininfärgning (giftigt som sjutton, och den syntetiska färgning som görs idag som fortfarande kallas anilinfärgning görs med helt ofarliga syntetiska ämnen, anilin slutade användas för länge sedan).

Illustration från 1700-talets Frankrike där getskinn garvas. Bilden kommer från boken Leather: History, Technique, Projects, skriven av historikern Dr Josephine Barbe, som också är till grund för mycket av faktan i den här artikeln.

Om man garvade läder med bark, som ju som ni vet är brunt, så blev så klart lädret också brunt. Beroende på vilka bark- och växtämnen som används varierar nyansen, men ofärgat vegetabiliskt garvat läder är alltid brunt. Människor som tidigt ville uttrycka sig genom sin klädsel började dock tidigt också arbeta med att färga lädret med olika naturliga ämnen, både från växter, bär, insekter och annat hittade man färgämnen som användes. Det fungerade utmärkt på tygfibrer som enkelt sög upp färgen och behöll den relativt väl, men läder var ofta mer komplicerat och även om man tidigt kunde få till andra nyanser var det krångligare, och resultatet och färgens hållbarhet varierade. Därför har bruna nyanserna varit så vanliga genom årtusendena.

Under den tidiga moderna eran efter 1500 upptäcktes en ny effektiv metod där man använde blodträ (logwood på engelska) för att färga tyg och läder svart, den blev snabbt vanlig och snabbt med tiden sedd som en formell färg, vilket också lever kvar än idag, inte minst när gäller skor.

Ungefär samtidigt som syntetiska garvämnen blev vanliga från mitten av 1800-talet uppfanns också kromgarvningen, och kromgarvade hudar blir som säkert bekant blågråa. Vid det laget hade bruna nyanser för läder, ihop med det då vanliga svarta, varit en så stark del av hur vi uppfattade läderprodukter, att det helt enkelt har fortsatt leva med oss sedan dess. Och även om andra nyanser som blått, grönt och lila blivit relativt populärt på senare år, så lär det sannolikt dröja länge än innan skor i bruna nyanser förlorar sin enorma popularitet.

Bruna skor har varit med oss sedan vi började bära skor, i princip. Bild: 123RF (översta bilden: Lederpflege)