Split toe-derbyn är en modell som varit extra populär de senaste åren. En derby med en så kallad apron och så då en vertikal söm i tåspetsen. Historien bakom modellen handlar, som så ofta är fallet när det gäller skodon och klädesplagg, i grunden om praktisk funktion.

 

Som så ofta också när det gäller historieskrivning finns det flera olika versioner, och det är inte helt lätt att veta vilken som är sann, eller om alla är det. Historien om hur split toe-derbyn utvecklades rent tekniskt skiljer sig inte mellan de två populäraste förklaringarna här, det handlar mer om vilken som faktiskt var först, ”originalet”, så att säga.

Vad det handlade om var att man försökte förbättra skons vattentålighet. En derby står generellt emot vatten lite bättre än oxfords, då plösen löper med från vampen och ingången in i skon hamnar högre upp, så att säga. Men med derbys var du i gengäld ofta tvungen att ha flera sömmar som gick ner till övergången mellan ovanläder och sulkant, vilket gjorde att det gärna trängde in vatten genom stygnen här. Man började då göra en så kallad apron ovanpå vampen fram, för att så att säga flytta upp sömmarna en bit upp. Men problemet här var att man dels behövde stora läderbitar, dels blir det rent mönstertekniskt komplicerat om du vill hålla mönstret helt hela sidan med snörningsdelarna. Då kom man på att man kunde göra en delning i tån, och idealt då sy med så kallad skin stitch, vilket gör att tråden aldrig går igenom hela lädret. En söm som faktiskt är starkare en vanliga stygn, och som dessutom då står emot väta lite bättre. Så hade man löst det så att det både var praktiskt rent materialmässigt, mönstermässigt och med hög motståndskraft mot väta. Enda svagheten nedtill på ovanlädret nu är baksömmen, men den hamnar åtminstone en bit upp ovanför klacken. Ofta hade skorna exempelvis stormrand eller liknande för vattentåligheten. Nedan förklaring i bilder gjord av brittiske bespokeskomakaren Nicholas Templeman.

Mönster för en split toe derby. Tänk dig att ovanstående skulle vara en del att skära ut från huden, dels väldigt stor bit, dels då blir det en överlappning vid snördelarna om du vill hålla hela sidorna intakta.

Delar du mönstret i två delar är det betydligt enklare rent mönstertekniskt och materialmässigt.

Så sätter man sedan dit en kombinerad vamp och plös, som sätts samman med en så kallad apron, eller lake, som det ibland också kallas (vet faktiskt inte vad det svenska ordet för detta är). Bilder: Nicholas Templeman

Här då en färdig version (dock med utanpåliggande hälhätta). Dessa är gjorda av japanske Hiro Yanagimachi.

Så har vi då diskussionen om var modellen kom till. Det ena spåret pratar om att den utvecklades för fiskare i Norge som behövde vattentåliga skor, därav benämningen Norweigan derby som den ofta kallas. Ett annat bygger på att modellen härstammar från England, med skor gjorda för arbetare som under 1800- och tidigt 1900-tal byggde stora infrastrukturprojekt som kanaler, järnvägar och liknande, så kallade navigational engineers med smeknamnet navvys. När kanalerna grävdes var det ofta våt mark de arbetade i, och skor som stod emot vätan krävdes. I England kallas också modellen ofta för navvy cut.

John Lobb Ltd i London kallar den här modellen för Navvy cut derby. Bild: John Lobb Ltd.

Nedan en film där Andy Peach från Edward Green syr deras split toe derby Dover: