Vi fortsätter på temat vad som skiljer skor i olika prisklasser, denna gång på ett ordentligt djuplodande sätt. Tillsammans med Skomakeri Framåt i Stockholm har skor från Loake, Carmina och Paolo Scafora plockats isär helt och hållet för att in i minsta detalj titta på hur och vad de är gjorda av.

 

Skorna i fråga är skänkta av läsaren Anders Nordqvist just för detta ändamål. Det är ett par Loake 1880 dubbla munskor som kostar ca 2 900 kr, ett par Carmina plain cap toe oxfords som ligger på 3 700 SEK, och ett par penny loafers från Paolo Scafora för omkring 8 000 kr. De två förstnämnda är Goodyear-randsydda, den sistnämnda handrandsydd med maskinsydd avlappssöm. Alla är mycket väl använda och rätt ordentligt slitna. Nedan plockas de isär bit för bit och jag beskriver i bildtexterna vad det är vi ser. Tanken var också att jag skulle ha sågat itu den andra skon i varje par på mitten för tvärsnittsbilder, men lyckades inte lösa det, men förhoppningsvis räcker det digra bildmaterialet (tyvärr är bildkvaliteten sämre än vad det brukar vara här på bloggen, då jag haft problem med datorn och bara haft kvar lågupplösta exemplar av fotona) nedan för att ge en god förståelse för de olika skornas uppbyggnad.

 

-

Carina Eneroth, ena ägaren på Skomakeri Framåt, där man dels har ett vanlig reparationsskomakeri, men också har en relativt stor bespokeverksamhet där man tillverkar skor.

-

Åsa Rasmussen, den andra ägaren.

Vi börjar med en titt på skorna som ska plockas isär (här alltså syskonet till de som Skomakeri Framåt tog hand om). Från vänster: Loake 1880, Carmina, Paolo Scafora.

Vi börjar med en titt på skorna som ska plockas isär (här alltså syskonet till de som Skomakeri Framåt tog hand om). Från vänster: Loake 1880, Carmina, Paolo Scafora. Då alla skorna har ett antal år på nacken reserverar vi oss för att tillverkarna kan ha gjort ändringar i sin konstruktion och materialval i dagens skor, åt det ena eller andra hållet.

Som synes är Loake och Carmina-skorna mycket väl använda och slitna. Scafora-paret har också de gått en hel del, men var i lite bättre skick.

Som synes är Loake och Carmina-skorna mycket väl använda och slitna. Scafora-paret har också de gått en hel del, men var i lite bättre skick. Alla skorna har ovandelar i full grain-kalvläder.

Noterbart är att ovanlädret på Carmina-skon (gällde även syskonet) hade spruckit.

Noterbart är att ovanlädret på Carmina-skon (gällde även syskonet) hade spruckit i gångvecken.

Loake och Carmina-paren hade båda klackats om och försetts med slitsula. För vetskap så kör Loake med öppen kanal i sulan, Carmina som hos Scafora till höger med stängd kanal.

Loake och Carmina-paren hade båda klackats om och försetts med slitsula. För vetskap så kör Loake med öppen kanal i sulan, Carmina som hos Scafora till höger med stängd kanal.

-

Här har klacken på Loake-skon dragits bort. Som synes så går avlappssömmen bara bak till klackens början, en så kallad 270° avlappssöm (360° om den går hela vägen runt), och så är klacken bara fäst med spik. De som sticker ut har slagits i från insidan, de där man bara ser spikhuvudet på är i slagna underifrån. Då man inte slipat sulan under klacken så hade inte limmet fäst jättehårt, så den var ganska lätt att dra av.

Klackbasen på Carmina-skon.

Klackbasen på Carmina-skon. Carminas sko hade mindre spik och mer lim än Loake-skon.

-

Scafora hälen på väg av.

-

Från vänster: Loake, Carmina, Paolo Scafora. Här kan man se att Loake-skons sula under klacken är jämnare och oslipad, medan de två andra skorna har slipad sula här vilket underlättat god fästförmåga för klacken.

-

Skumplast under fodersockan i Loake-skon.

-

Carmina använder istället ett material som kallas för poron, ett relativt dyrt material som håller ganska bra och som ska efterlikna en trampdyna i hur den sviktar.

-

Paolo Scafora har en lite mindre, tunnare skumgummibit, som var täckt med en lite tjockare lädersula.

-

Loakes klack och fodersocka med dämpning. Loake hade läder i övre och undre bitarna i klackbasen, men hade sparat in på att använda salpa/leather board (läderslipdamm sammanpressat med lim) i mittenbiten. Klackbasdel i salpa håller sämre än läder, och när det är byggt av olika material lossnar det lättare och slits annorlunda.

Sticker in bild på den hela Loake-skon, där man ser hur det ser sisådär ut med två salpa-bitar i mitten.

Sticker in bild på den hela Loake-skon, där man ser hur det ser sisådär ut med två salpa-bitar i mitten.

-

Carmina hade läder i hela klackbasen vilket är positivt.

Här ser man hur mycket finare det ser ut när klacken är helt i läder, även om den också här är väldigt sliten.

Här ser man hur mycket finare det ser ut när klacken är helt i läder, även om den också här är väldigt sliten.

-

Paolo Scafora använde också bara läder i sin klackbas.

-

Dags bryta sig längre in i skorna.

-

Här ser man hur spiken från in- och utsidan möts. Även ovanlädret är allt som oftast ditspikat i klacken på RTW-skor. Dessa är Paolo Scaforas skor, och här är det möjligt att de slår i spiken för hand, annars är det i de större fabrikerna spikmaskiner som används.

-

Gelänken på Loake-skon. Fabriksgjorda skor använder oftast en form av färdigt paket för förstärkning av midjan, där en gelänk i metall, plast eller trä är inbakad i läder eller som här i ett pappmaterial, där hela biten sätts dit på ett enkelt sätt. Pappen är dock inte vidare piggt efter de här årens användning.

-

Ett tjockt lager korkpasta används för att fylla ut hålrummet som blir på grund av gemmingen, plirbandet i kanvas som limmas dit på bindsulan och som Goodyear-randsömmen sys i på maskinrandsytt. Det är en blandning av kork och lim som man smetar ut över ytan som ska täckas.

-

Även Carmina använder en liknande sorts gelänk i midjan, med metall inbäddat i papp på ena sidan och salpa på andra sidan. Här ser man också lite av den relativt täta avlappssömmen sitta kvar på randen. Alla skorna här syr avlappen med maskin, och en avlappare, eller Rapid-maskin som det också heter, gör en så kallad lock-stitch där varje stygn låses för sig. Det minskar risken för att hela sömmen släpper även om man exempelvis nöter ner den framme i tån eller så.

-

Korkfyllningen hos Carmina. Precis som hos Loake ett tjockt lager korkpasta.

-

Paolo Scaforas skor är som sagt handrandsydd, och då blir hålrummet i skon betydligt mindre då man syr randsömmen direkt i bindsulan, inte bygger upp med en kanvasremsa. Scafora använder en tunnare korkplatta som man skär ut för att passa in i hålrummet som blir. En handrandsydd sko blir kompaktare, och upplevs ofta mer flexibel och lättare att gå in.

-

Scaforas kork var en rätt grov variant, vanligare är att man använder en tätare kork som den här plattan som Skomakeri Framåt har i sina skor.

-

En översikt över skorna när slitsulan plockats bort. Syns inte så bra här, men även Scafora hade metallgelänk, dock en ren sådan ditsatt ensam, så att säga. En sak som Carina och Åsa noterade var att Carmina sytt avlappssömmen över randsömmen vid skons tå och haft sönder randsömmen där. Carmina hade dränkt tråden rätt ordentligt i lim dock, så trots detta och att det är kedjesöm satt det fortfarande, men en klar brist.

-

Dags att dra av ränderna. När man syr en randsöm med en Goodyear-maskin görs en så kallad kedjesöm. En stor nackdel med en sådan är att den inte låser varje söm för sig, utan släpper den någonstans finns risken att hela sömmen fallerar. Carina Eneroth kallar det för potatispåse-söm, här gör hon ungefär som när man öppnar en sådan påse, man tar tag i en del av tråden och drar så släpper allting. Loake och även Carmina hade kvar metallnitar från pinningen, när ovanlädret fästs i bindsulan innan sömmarna gjorts, nackdelen med det är att en skomakare kan sabba verktygen vid en eventuell reparation.

-

När man handrandsyr låser man varje stygn för sig, så här får de skära loss randen för att få den att släppa.

-

Loakes rand och tråd. Alla tillverkarna använder ordentliga ränder i läder.

-

Carina och Åsa upplevde att Loakes tråd för randsömmen var av finare kvalitet än Carminas, med rätt fint tvinnade trådar. Carminas tråd nästan vara fiber, en lös och rätt dålig tråd.

-

Paolo Scafora använder lintråd som var fint tvinnat, däremot var det rätt lite vax eller beck så den släppte rätt lätt.

-

Loakes ovanläder. Här hade de gjort fodret i två delar, och sedan sytt fast det på mitten där man sytt rakt igenom även ovanlädret. Det är rätt ovanligt, görs då det går snabbare göra så, men minskar flexibiliteten för ovanlädret vid pinningen.

-

Loakes relativt tunna bindsula, den är i läder men bara ett par millimeter tjock. Här ses också hur hög kanten blir när man använder ett plirband vid Goodyear-konstruktionen.

-

Carminas foderläder är sytt i lite fler delar än Loake och Paolo Scaforas, men här har man som rekommenderat sytt hela fodret för sig och sedan nåtlat ihop det med ovanlädret.

-

Scafora skon bänds upp.

-

Den skons foder var sytt i princip i en enda stor del, vilket är rätt avancerat. Här kan man också se att Scafora lämnade rätt mycket av ovanlädret kvar nedtill vid pinningskanten.

-

Översikt över bindsulorna, från vänster Loake, Carmina, Paolo Scafora. Loakes som sagt väldigt tunn, cirka 2 mm, Carminas aningen tjockare men fortfarande relativt tunn, ca 3 mm, medan Scafora som ju syr handrandsömmen i bindsulan använder en riktig, tjock läderbindsula av bra kvalitet, ca 4-5 mm. Carmina och Scafora hade definitivt vegetabiliskt garvade bindsulor, Loake var de lite osäkra på och vågade inte säga säkert. Ser som synes kromgarvad ut, men när de eldade i sulan brann det inte som kromgarvat läder brukar göra, men möjligt någon kombination av vegetabiliskt- och kromgarvat. Carmina hade mycket kvar av narven, lädrets ovansida så att säga, vilket inte är att rekommendera för en bindsula då det som synes lätt spricker upp med tiden.

-

Ovanlädret öppnas upp, här ser man bakkappan på Loakes sko som är gjord av celastic.

-

Celastic är en sorts thermoplastmaterial där textil är indränkt i plast som vid uppvärmning blir mjukt och formbart och sedan stelnar. Billigt och enkelt vid produktion. Stora nackdelen med materialet är dock att det inte är formbart mer än ytterst begränsat, vilket gör att bakkappan måste passa ens fot rätt bra för att det ska bli riktigt bekvämt. Det är rätt hållbart, men om thermoplasten knäcks går det inte att göra något, då är den förstörd.

-

Även tåkappan är i celastic. En tåkappa behöver ju dock inte forma sig på samma sätt som bakkappa, och därför är det inte alls något som går ut över funktion på samma sätt. I princip alla fabrikstillverkade skor, från Loake upp till Gaziano & Girling Deco eller Edward Green Top Drawer använder celastic för tåkappan.

-

Carmina använder salpa för hälkappan. Det är lite mer svårarbetat än celastic då det måste förformas, och också lite mindre tåligt (därför extra viktigt använda skohorn på skor med hälkappa i salpa). Men en stor fördel är att det kan forma sig en del efter bärarens fötter och på så vis ger bättre förutsättningar för god passform i hälpartiet. Här har jag faktiskt fått höra av en återförsäljare av Carmina att de skulle använda sig av celastic för hälkapporna, vilket alltså inte var fallet åtminstone när den här skon producerades, och har svårt tänka mig de ändrat detta till det sämre.

-

Tåkappan är dock celastic även hos Carmina, vilket som nämns ovan är standard.

-

Alla skorna är ordentligt förstärkta mellan foder och ovanläder. Det görs främst med olika förstärkningstejper och en textilväv som limmas dit, men även med läderförstärkningar i vissa fall, dock ej för Loake och Carmina. Syftet är att hjälpa skon att behålla sin form även efter lång tids användning. Skulle en sko bara ha ovanlädret och fodret skulle det bli rätt sladdrigt, töja sig mycket och tappa formen lättare med tiden. Beroende på hur lädret är och hur man vill att skon ska töja sig kan man använda olika sorters textil och lägga den åt olika håll, exempelvis så det blir stumt längsledes men lite töjbart i sidled. Textilväven bidrar också till att minska veckbildningen, då den stadgar upp lädret. Jag vet att jag själv förut trodde att textilanvändningen var något negativt, men har de senaste åren lärt mig att så inte är fallet.

-

Paolo Scaforas skor är även här byggd mer som traditionella bespokeskor än fabrikstillverkade skor, med riktig läderkappor inte bara i häl utan också i tån. Riktigt bra får man säga. Läderkappor formar sig efter bäraren, och må visserligen vara lite känsligare än plasten men om en kappa böjs eller deformeras är det bara att blöta det hela och forma det rätt igen (allra helst på originallästen), då lädret är ett levande material till skillnad från thermoplast och salpa. Läderkappor måste dock sättas dit helt för hand, och förutsätter att man handpinnar dit ovandelen. Här ser man också att Scafora förstärkt inte bara med textil utan också läderbitar på sidorna.

-

Vi avslutar med översiktsbilder på de isärplockade skorna och dess olika delar. Här Loake-skon. Ordningen på delarna blev lite konstig, det var sent på kvällen och lite stressigt, men sulan längst till vänster är alltså bindsulan, till höger slitsulan/yttersulan.

-

Annan vy.

-

Loakes gelänk har klart sig från rost.

-

Klackdelar och slitsula.

-

Carmina-skon i delar.

-

Här ser man till vänster den halvdana tråden som användes för randsömmen.

-

-

Värt notera är att gelänken i metall hade rostat.

-

Så slutligen översikt av delarna som varit Paolo Scafora-skon. Även här ligger bindsulan till vänster av sulorna. De två bitarna med läder på varsin sida om ovanlädret är försärkningsbitar som suttit på sidorna på skon, gjorda i samma material som ovanlädret, bara dåliga bitar av det.

-

Annan vinkel.

-

Det är randsömmen som sitter kvar i den så kallade ritsläppen urkarvad ur läderbindsulan.

-

Rand och gelänk.

-

Ovansidan på slitsulan är det som syns här.

-

Läderkapporna på Scafora-skorna dränks i en sorts läderförstärkande lim som går i lädret och gör det hårt och stabilt, samtidigt som det då fäster i ovanläder och foder efter pinningen.

 

Ska man göra någon sorts sammanfattning så när det gäller de här tre paren så är det rätt tydligt att man får vad man betalar för. Det var egentligen ingenting som på allvar överraskade Carina, Åsa eller mig, utefter våra förkunskaper om märkena och vad de kostar. Det var några mindre överraskningar, som att Carmina hade salpa i hälkappan, då mest för att jag fått höra annorlunda, för egentligen är det fullt rimligt sett till priset. Att Scafora hade tåkappa i läder överraskade också lite, hade trott de skulle ha celastic. Men i övrigt så håller de generellt vad man kan förvänta sig skulle jag säga. På ett sätt är kanske inte Paolo Scafora representativt för fabrikstillverkade RTW-premiummärken för +8 000 kr där de flesta är Goodyear-randsydda, och därför på vissa sätt mer lika Loake och Carmina, men saker som tjockare bindsulor (åtminstone tjockare än billigare RTW-skor) och hälkappor i läder hittar man på de flesta av dessa också.

Stort tack till Anders Nordqvist som skänkte sina skor till detta, och till Carina Eneroth och Åsa Rasmussen på Skomakeri Framåt som la ett antal timmars arbete på att kämpa isär dessa skor och gå igenom vad de fann. Vi får se om det blir fler skor från andra tillverkare isärplockade i framtiden.