De två mest välkända ägarna av kvalitetsskomärken är utan tvekan Hermés, som äger John Lobb Paris, och så Prada som har Church’s under sitt paraply. Två lyxmodejättar som ägare, två mycket anrika brittiska skomärken, två väldigt olika affärsmodeller.

 

Till att börja med, ja, det finns stora skillnader mellan både hur Hermés kom över Lobb och Prada Church’s, och det finns skillnader i vad det är för märken. För de som inte kan historierna så var det så att William Lobb, son till grundaren John, startade i början av 1900-talet en filial till London-workshopen i Paris. Där hade man egen verkstad med egna bespokeskomakare. På 70-talet blev de borttvingade från den lokal de hade, och sålde då den franska workshopen till den franska lyxmodejätten Hermés. Självklart var det inte den lilla bespokeverksamheten Hermés var intresserade av, det var det världsberömda varumärket John Lobb (där Hermés del fick tillägget Paris, till skillnad från ursprungsverkstaden i London som går under namnet John Lobb Ltd.). Man köpte en fabrik i Northampton och började tillverka RTW-skor som snabbt spreds över världen, och på den vägen är det.
Church’s å andra sidan förvärvades av det italienska modehuset Prada 1999 för motsvarande över 1 miljard SEK (även om man fick sälja en majoritet av bolaget 2003 till ett italienskt investmentbolag efter att ha hamnat i finansiella bekymmer, men sedan återigen köpte hela bolaget 2006). En jätteaffär med andra ord, helt olik Hermés köp av Lobb. Dock hade båda naturligtvis samma syfte med köpen: att tjäna pengar.
Hur man valt att utveckla företagen, och ta vara på de anrika arv skoföretagen sitter på, skiljer sig dock markant.

 

Franska magasinet Pointure utkommer två gånger om året och är ett av fåtalet renodlade kvalitetsskotidningar som existerar i världen.

Franska magasinet Pointure utkommer två gånger om året och är ett av fåtalet renodlade kvalitetsskotidningar som existerar i världen.

 

Det är när jag sitter och läser den franska skotidningen Pointure och deras genomgång av ett 50-tal olika skotillverkares nyheter inför säsongen som det slår mig hur tydlig skillnaden är. John Lobbs sida rymmer en ny 2-eyelet chukka i olika mockanyanser, en double monk som är en korsning av modellerna William och Philip, en somrig, durksydd oxford utan cap toe, en austerity brogue och en variant av penny loafer med sytt mönster på vristbandet. Alla modellerna har klart och tydligt ett klassiskt ursprung. Även om det är lite speciella mockanyanser i något fall eller liknande, så är det traditionella skor.
Church’s å andra sidan har en full brogue-variant i polished binder (corrected grain-läder) där broguehålen är utbytta mot nitar, en sorts plain cap toe sneaker i polished binder med helt platt gummisula, en innetoffla, och en tygsko med ungefär samma typ av sula som sneakersen. Alla de sistnämnda har så kallad bond welt, där man har en fejkad rand med dekorationssöm som ska se ut som en avlappssöm och sedan ditlimmad sula. Alltså mycket åt modeskohållet, där bara ena lilltån är kvar i det traditionella skoursprung som Church’s härstammar från.

 

Uppslaget med John Lobb Paris nya modeller...

Uppslaget i Pointure med John Lobb Paris nya modeller…

...och motsvarande sidor för Church's.

…och motsvarande sidor för Church’s.

 

Det här är naturligtvis bara ett exempel av många. Tittar man på startsidan på märkenas hemsidor är det samma sak, John Lobb pushar för sin bespokeverksamhet, Church’s har en bild på en brogue med supergrov sula och bond welt. Hermés och John Lobb köper upp stora garverier, främst för att kunna säkerställa att man enkelt och relativt billigt kan få tag på läder av bra kvalitet till sina skor. Church’s satsar mer och mer på skor i plastbehandlat polished binder-läder. John Lobb utvecklar den hyfsat flexibla och enkla MTO-tjänsten By Request. Church’s lanserar först en flexsula, som marknadsförs som superbekväm men främst görs för att man kan använda billigare, syntetiska material, och sedan en så kallad microsula, som ska vara snygg och modern men främst görs för att den är superbillig och enkel att bara limma på.
Ja, ni fattar min poäng.

Nu är det inte så att jag ser Hermés och John Lobb Paris som några gudabenådade hjältar. Deras uppköp av garveriet D’Annonay innebar en hel del problem för många av garveriets andra kunder, med krav på stora ordrar och förskottsbetalning, om man inte kunde besöka fabriken och köpa på plats. Deras bespoke-workshop i Paris sägs ha ett ganska hårt klimat och ska inte vara jättetrevligt att arbeta på. Och de har sagt upp kontrakt med flera duktiga clickers i Northampton efter att ha köpt in en gigantisk lasertillskärare som ska effektivisera arbetet med att skära ut delarna av ovanlädret. Men den övergripande känslan är helt klart att Hermés med John Lobb Paris ändå fortsätter att på allvar försöka bygga på den anrika tradition och höga kvalitet man gjort sig känt för, medan Prada med Church’s ställer om märket mer och mer mot att bli en modeskotillverkare som kan sälja billigt tillverkade skor till höga priser till folk som lockas av Church’s varumärket men bryr sig mindre om kvaliteten på skorna. Ja, Church’s tillverkar fortfarande en hel del riktigt fina, klassiska skor, men det senaste decenniet har utvecklingen på den sidan stått i princip helt still (med undantag för topplinjen Heritage, som dock marknadsförs minimalt och bara några år efter lansering verkar leva helt i glömskan och exempelvis inte ens nämns på hemsidan) medan nya modeaktiga modeller spottas ut på löpande band.

 

John Lobbs startsida på webben...

John Lobbs startsida på webben…

...och så Church's startsida.

…och så Church’s startsida.

 

En annan ny modell från Church's. Kommentar överflödig. Bild: Church's

En annan ny modell från Church’s. Kommentar överflödig. Bild: Church’s

 

Den rådande renässansen för klassiska skor kommer sannolikt göra det ännu mer intressant för andra modejättar att ge sig in på den här marknaden. LVMH (Moët Hennessy – Louis Vuitton) som är ett av världens största lyxproduktföretag äger som kanske bekant Berluti, och de senaste åren har VD:n Bernard Arnault låtit sonen Antoine Arnault ta över kontrollen över den franska skotillverkaren och roa sig med företaget. Under Antoines ledning har Berluti öppnat upp mängder med nya butiker runt om i världen, lanserat en klädkollektion med mera. Framtiden får utvisa vilken väg Berlutis skor kommer att vandra.

För er som inte sett det så gjorde jag i veckan debut som skribent på Sveriges största sajt om klassisk herrstil, Manolo, med ett reportage från skobutiken Leffot i New York. Jag kommer med jämna mellanrum skriva artiklar för Manolo framöver, med det gemensamt att de alla kommer fördjupa ämnet skor.